Tidigare hade jag gått ett spanskt gymnasium med samhäll som inriktning. Älskade just linjen, men jag passade inte in i deras skolmiljön. Det blev för jobbigt, jag som knappt kunde engelska skulle lära mig två språk på samma gång, och om jag hade gått kvar skulle jag ha lärt mig flytande spanska nu, lovade dom. bullshit, på ett halvår kunde jag max 10 meningar. Tyvärr tröttnade jag innan jag ens kunde prata på ett låtsas café med spanskaläraren. Jag gick till rektorn strax innan jullovet skulle börja, frågade om jag kunde få hoppa av och om han kunde hjälpa mig med att få komma in på IV istället. Eftersom vi inte hade någon som tog hand om det var det den enda lösningen. Efter några dagar sa han att han hade försökt men att det inte gick. Jag total sket i det och gick vidare. Eller vadå gick vidare? jag gick sönder, total förstördes. Jag var på botten, och trodde att det inte var någon chans att få hjälp upp. Jag var hemma hela dagarna och bara mådde allmänt dåligt, och trodde att jag inte kunde komma någonstans i livet. Eftersom jag trodde gymnasie-livet alltid såg ut sådär, skulle jag väl aldrig klara av det. Det var ju det enda jag hade sett.. typ 10 läxor i veckan, minst två prov och skoldagar från 9-16 varenda vardag. Jag stod inte ut. Så jag begravde mig själv bland sorg och ilska. Vet inte hur många gånger jag hade lust att ställa rektorn mot väggen. En gång gjorde jag det, jag stod och skrek på han i hans "kontor".. Det enda som hände var att jag fick ha möte med lärare + kurator och mamma.. Vet du vad dom sa? Att jag mobbade han och en lärare. Så från det blev vi.. Jag och två till tvingade att träffa kuratorn typ 1-2 gånger i veckan, för vad? Vi var inte psyskist skadade, bara manipulerade av deras vardagliv.
Vi var 4 personer, alla kände lika dant. Vi var alltid tillsammans, vi försökte komma på lösningar, både själva och med skolan. Dom lovade oss hemundervisning istället, men när vi väl var hemma och pluggade fick vi frånvaro i skolan. Hela skolan var en ren bullshit.
Till slut fick mamma nog, hon stod inte ut med att se mig så deppig. Jag hade ju drömmar, jag var ju motverad. Men inte just i en skola där rektorn och alla lärare trycker ner en och smuttskastar oss.
Vi gick till den andra skolan som hade ett IV program, jag kom in dirrekt! Eftersom jag tyckte det var lite märkligt eftersom min rektor sa att jag absolut inte kunde komma in, var jag tvungen och fråga om han hade hört av sig, och det hade han ju då inte. Jag kände mig kränkt. Totalt jävla bortblåst. Jag skrev in mig där, men fick vänta i veckor på att få skriva ut mig på den skola jag gick på först. det var sjukt, men dom gjorde så jag fick börja ändå. Jag hade ingen lust att gå hemma mer.. Min studievägledare på andra skolan ville gå ut med det här via media så att skolan skulle få dåligt rykte och antagligen få läggas ned. Allt jag har berättat för er är bara hälften av det dåliga som hände där..
En annan kompis som gick där var redan över 18 år och fick själv bestämma om hon ville gå ut med detta i media eller inte, är så stolt över henne som vågade och stod på sig! försökt att hitta inlägget på våran länstidning men hittar inte. Hon stod på sig iaf och berättade hur hon kände och tyckte från sitt perspektiv. Dagen efter försvarar han sig med att säga att vi har någon slags psykisk sjukdom. Som människa förstår jag inte någon som vill leva en rättvis värld och beter sig så här? Han levde för invandrar frågor och kulturkrockar. Men vi blev utstötta? Alltså, hur hänger allt ihop? Vi alla är inte lika liksom.. I don´t get it. Nog om det!
Jag gick på IV i ett halvår och pluggade upp mina betyg, sen blev det sommarlov.
Jag stack till Italien, ville glömma bort allt dåligt och liksom leva.. Italien är nog det enda stället på hela jorden där jag är jag. Kan koppla av och bara leva helt enkelt. För er som inte vet är jag halvitalienare.
Även fast jag hade sökt till massa gymnasium, hade jag egentligen bara en dröm. Att öppna eget bageri/konditori/café. Mina drömmar svänger lite titt som tätt.. Men i nått ballt stuk ska det funka för mig! Nångång...
Den dagen satt jag ute på vår balkong i Italien när telefonen ringde. Jag hade väntat på samtalet hela dagen. Jag hade varit på botten i månader, inte nog med att det här hände hade jag och min dåvarande pojkvän precis gjort slut. Ni vet hur det känns när man är så jävla kär även fast hjärtat har krossats. Även fast man gjorde illa sig själv i det förhållande ville man ha han så jävla hårt. Den killen var ju liksom Han med stort H. Ni vet ju själva hur det är och vara ung och kär. Allting kretsade ju runt honom, dig, er, det var ju liksom vi och inget hade egentligen gått fel. Han ville väl bara inte. OCh jag hade gråtit, jag vet inte hur mycket, hur många dagar, veckor. Men när jag vaar totalt förstörd redan innan, blev mitt liv en jävla pest.
Och om jag ska vara ärlig trodde jag aldrig att jag skulle komma in på något gymnasium alls. Men vad ska man tro, när allt detta har hänt en?
Det var min bror, jag hade bett honom att kolla posten idag, och självklart hade ett brev till mig trillat ner i brevlådan. Eftersom jag var i Italien med ingen som hellst tro om mig själv ville jag i alla fall höra sanningen, att jag inte kom in på Livsmedelsp.
Jag bad han öppna brevet och bad han läsa vad som stog på brevet. Han läste tydligt för mig att jag inte kom in på mitt första handsval men kom in på ett floristp. Älskar blommor och dylikt, men florist? Jag? Nääh! Trodde jag skulle sjunka ännu mer till botten när han, efter en konstig tystnad utbrast "näääääääh, du kom in på livsmedelsp!!!!" o fy i helvete vad jag grät, alltså glädjetårar.. jag blev så jävla glad och skolpepp och ååååååååååååååååh!! mitt liv hade fått en ny start. Jag valde det första gymnasiet pga mina låga betyg och vännerna! Alla gick där liksom.
Nu stod jag på egna ben och skulle inte ha någon bredvid mig.
Nu ska jag börja trean och bara peppar sönder till studenten! visst, jag har det svårt i vissa stunder. jag ligger efter med några betyg. men, vafan gör det? jag bara älskar det jag gör och vi alla blir väl skoltrötta någon gång? jag är mer motiverad nu än när jag slumrade till på spanska lektionerna på mitt första gymnasium. Det är bara att gå på det igen och verkligen sattsa allt!
Med tanke på allt jag gått igenom under min gymnasietid ville jag bara berätta det här till er.
Några av er kanske ska börja 1an snart och jag vill bara ge er lite tips.
1. Oavsett vad ni blir erbjudna (jag fick en dator och en resa till spanien skulle ske i trean) är det inte värt det! Välj inte gymnasium på grund av sakernas skull. Rektorerna och skolorna vet vad dom gör. Att locka en 15 åring med sånna "dyra" prylar är ett bra lockbete.
2. Det här är min berättelse, typ 5 av 19 ungdommar gick faktist ut trean med toppen betyg. Vi människor fungerar inte lika. Vissa klarade faktist pressen.
3. Känns inte skolan rätt från första början, besök ,din studievägledare. Har inte din skola någon, vänd dig till rektorn. Vägrar han hjälpa dig, som i mitt fall, fundera ut vad du vill göra och ta saken i egna händer!
4. Din tid på gymnasiet är din framtid! Våga bli självständiga och välj utifrån din dröm. Jag lämnade allt jag hade och hittade något mycket finare. Av dom tre personer jag pratade om har jag nu bara kontakt med en. Resten växte jag ifrån.. Men ifall du inte har någon så boka möte/möten med din studievägledare. Dom hjälper dig mer än vad man kan tro.
5. Även fast du inte orkar det första året på ditt gymnasium så gräv inte ner dig! Alla gymnasium är inte lika. Du orkar nog bara du har dig själv och andra som peppar dig.
6. Är det en friskola, snälla förvänta er inte för mycket. T.e.x: Vi hade ingen skolmatsal så det enda vi fick äta var på donken i månader. Eftersom vi fick en kupong på ca 50 kr kunde vi inte göra så mycket annat.
Jag ville bara berätta det här för er som orkade läsa. Jag hoppas ni tog in en del och vågar stå på er! Framtiden är det viktigaste!
